Inflation och penningmängd

Det finns ett starkt samband mellan penningmängden och inflationen. Det är en av de viktigaste faktorerna som påverkar inflationen, även om det sker med viss eftersläpning. Mängden pengar i omlopp påverkar inflationen på längre sikt, ofta med en fördröjning på en eller två år. Ökar penningmängden ökar också inflationen, och tvärtom om penningmängden minskar.

Centralbanker följer noga penningmängdens tillväxt och storlek för att hålla inflationen under kontroll. För att påverka mängden köper och säljer centralbankerna räntebärande papper (statsskuldväxlar/obligationer), därmed kan de öka eller minska mängden likvida medel som finns tillgängligt för konsumtion.

Hur centralbanker ”trycker pengar”
Vill en centralbank minska mängden pengar så säljer den till exempel obligationer. Mängden likvida medel på marknaden minskar därmed liksom konsumenternas efterfrågan. För att öka penningmängden igen köper centralbanken tillbaka obligationerna, den tillför då likvida medel som ökar konsumenternas efterfrågan. Det är det som brukar kallas att ett land trycker pengar eller tar till sedelpressen.

Centralbanken kan också påverka penningmänden genom att höja eller sänka den korta räntan. När räntan höjs blir det nämligen mer lönsamt att spara, när den sänks föredrar man däremot ofta att spendera pengarna.

Vad är det då som räknas till penningmänden? Alla pengar som är relativt likvida och inom kort tid kan användas för konsumtion räknas dit och kallas M3. Dit hör alla sedlar och mynt, vilka räknas under M1, samt inlåning i banker och bankcertifikat, både i inhemsk och i utländsk valuta.

Inlåningen är idag den viktigaste faktorn för penningmängden då de flesta transaktioner idag görs med kreditkort och handeln med sedlar och mynt hela tiden minskar. Beräkningarna av penningmänden görs av Statistiska Centralbyrån SCB.